Pa vagen hem gick en kille framfor mig som bar pa 2 tunga kassar. Han stannade upp da och da for att rata upp ryggen och stretcha ut nacken lite. Efter ett par uppehall fran hans hall, tyckte jag lite synd om honom och skyndade darfor pa stegen for att fraga om han ville ha hjalp med en av sina kassar. Jag menar jag hade bara en sjalv och toapapper vager inte sa mycket. Lika chockad han sag ut over att jag fragade, var jag over det faktum att han blev sa chockad. For mig ar det helt uppenbart att man hjalper nagon som ser ut att behova hjalp om man sjalv kan hjalpa dom. Han sa forst "Nja... det ar okej" men jag invande med att jag garna gor det for min kasse vager inte sa mycket. Jag undrar om jag nastan besvarade honom mer an vad jag kanske hjalpte honom. Vi sa inte sa mycket under tiden. Correction: Han sa inte sa mycket. Jag smapratade lite. Fick fram att han hette Christoffer och hatade att handla. No shit. Nog for att jag var kladd i mjukisar igar och hade haret uppsatt i en trott knut, men inte fan sag jag val hemlos och hungrig ut? For det kandes som att han var ganska nervos och trodde att min hidden agenda var att springa ivag med matkassen eller nat. Nej, ibland vill manniskor bara hjalpa an av ren valvilja och inte pga nagon dold agenda. Men det hander val sa sallan har att folk latt blir misstanksamma. I San Francisco var det tvartom; Det var nastan konstigt om man inte strackte ut handen till nagon som uppenbarligen kunde behova en extra hand. Sa tycker jag att det borde vara varlden over. Allt skulle vara sa mycket enklare da. /d