Keep Calm And Carry On

 
Regnet smattrar ner utanfor mitt fonster som aven overblickar Ekebygymnasiets kok. Det ser ut som ett gang virrhonor med vita mossor, som alla jobbar i alldeles for segt tempo. Men da har jag precis tittat pa Gordon Ramsesy’s Kitchen Nightmare, dar han skriker asna till den som inte jobbar tillrackligt snabbt- och bra enligt honom. Men vissa manniskor behover nagon som Ramsey: nagon som skriker och gapar pa an for att man ska prestera sitt basta. Inte jag. Jag hor inte hemma i den kategorin. Jag pressar mig sjalv tillrackligt som det ar. Om jag dessutom skulle ha nagon som overrostar min egna, inre, ilskna rost skulle jag bara lagga av. 
 
Nej, det dar med att skrika pa nagon tycker jag ar helt fel. Jag hojer sallan rosten, istallet andrar jag tonlage: din ton kan avgora om du ar arg, ledsen, besviken, trott...Ett bra redskap helt enkelt. Skulle nagon skrika pa mig skulle dom aldrig mer fa mota min blick. Och fine, jag vet att jag ar lite kanslig, men det handlar nog om ens egna uppvaxt. Som barn (och som sa manga andra barn) ar det svart att skydda sig sjalv och forsvara sig mot jattar som star och skriker pa an och far an att kanna sig annu mindre an vad man redan ar. Nu kan jag forsvara mig och tanker darfor gora det till varje pris. Skriker du pa mig, far du aldrig mer tala med mig. Kort och gott. For att skrika pa nagon ar sa respektlost och visar du mig ingen respekt far du ingen tillbaka. Simple as that. 
 
Sedan har vi manniskor som anvander sig av extrema ord for att fa fram tyngden i det dom vill framfora, det gillar jag inte heller. Jag slutar bara att lyssna nar nagon drar nagonting till det extrema. Anvand istallet mindre ord som betyder mer istallet. For inte sa langesedan blev jag kallad for att vara sinnessjuk for att jag inte ville lyssna pa hog dunka musik tidigt pa morgonen (och nej det var inte av frugan). Jag menar det ar ju skrattretande, vada sinnessjuk?!?!?! Nu har det blivit en rolig grej har hemma, jag och Gabster gar och citerar den killen for fullt ”Men du ar ju sinnessjuk” far vi in lite har och dar. ”Du ar ju sinnessjuk” passar att kalla Gordon Ramsey nar han star och smaller tallrikar i golvet bara for att en risotto har pepprats for mycket. Inte for att man vill dra ner volymen pa huvudvarksmusiken 07 pa morgonen. DET ar ju for fan sinnessjukt. /d 
 
Gor som min lilla Gubbe; Nar han blev ledsen eller arg, inte borjade han skrika och gorma, Nej han at istallet en banan och blev glad istallet. Det var ingenting som inte kunde fixas med en banan. Om min lilla Gubbe som bara ar 2 ar kan beharska den har attityden och stragetin borde aven fullvuxna manniskor vara kapabla till det. Try it. 

 
 



Kommentarer
C

Man kan också ta en skål med flingor. Men han kanske vill skapa sin egna tradition med banan!

Svar: haha flingor brukade fungera det med faktiskt - applet faller inte langt ifran tradet ;)
thedreamteam.blogg.se

2013-04-18 @ 21:19:35


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

thedreamteam.blogg.se

Den har bloggen, handlar om oss - ”The Dreamteam”. En sondag formiddag, nykommen till USA, sitter Gabrielle alldeles sjalv pa ett obligatoriskt au pair mote. Efter en timma utan att nagon kommit fram och introducerat sig ar hon redo att kasta in handduken. Pa andra sidan stan tvingar sig en trott Diana upp ur sangen, efter en lang natt av festande, hon svar hela vagen till bussen i vetskap om att hon ar sen till motet och forbannar dessa trakiga moten och ar nara pa att skita i att kliva av bussen och fortsatta hela vagen hem. Istallet drar hon pa sig sina solbrillor och valjer att mota storstaden och dess alldeles for hoga ljudniva. Och tur var val det for sekunder senare moter Diana Gabrielle. En fras utbytes och sedan var var forsta dejt bestamd. Därefter tog det fart, och vad som idag kallas "The Dreamteam" växte fram. Från San Francisco, till Hawaii, till Vegas till Paris och slutligen nu Uppsala. Folj oss pa var resa genom varlden och genom var vanskap.

RSS 2.0